Nu har jag vart på promenad med Jenny. Det var kallt. Och skymningen kom fort. Men vi hade med varm choklad och bullar och fikade vid någons rester av en grillplats vid Prästtjärn. Glöden efter elden värmde lite.
I förrgår var jag på promenad med Jennie. Solen sken, och jag grät. Vi gick till blomsteraffären där jag såg en kylskåpsmagnet med texten: "Om du inte tror på änglar, har du inte mött min farmor". Den texten fick ju mig att bryta ihop i en blöt pöl. Jag saknar farmor. Hon var alltid så snäll mot mig. Sa att jag var bra, att jag var fin. Hon fick mig känna att jag dög som jag var. Men nu är hon en ängel i himlen. <3
Jennie köpte kylskåpsmagneten till mig, och fina vita tulpaner. (Jag köpte en magnet med en apa till henne.) Tulpaner är ett fint vårtecken. Vi går ju faktiskt mot ljusare och varmare tider. Försöker jag intala mig själv.
Fan vad jag känner mig jobbig när jag bara gråter och gråter. Stackars alla runt omkring mig. Jag känner mig inte så rolig och pigg just nu, men jag hoppas det vänder.
Jennie fick mig iaf att ringa vårdcentralens akutnummer då det är tre veckor till nästa läkartid. En snäll sjuksköterska ringde upp efter två minuter. Jag satt i en soffa i möbelaffären och pratade med henne, och grät igen. Min läkare hade semester men hon skulle se till att han eller någon annan kontaktar mig på måndag. Och tills dess tyckte sköterskan jag kunde sänka medicinen så det gjorde jag igår. Man mår faktiskt lite bättre bara av att veta att någon ska ringa som ska hjälpa en. Men min terapeut har jag inte hört av sen slutet av november. Hade en tid innan jul men hon blev sjuk och ska ringa när hon är tillbaka. Hoppas det är snart.
Nu tränger ensamheten sig på så nu flyr jag till mamma o pappa. Känns som jag går bakåt i utvecklingen för jag vill bli liten och flytta hem till dom, jag klarar mig inte själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar