Var hos min stand-in kurator Åsa idag.
Jag börjar tvivla på att vi nånsin kommer nå fram till varann.
Har inte träffat henne så himla många gånger, de första gångerna hatade jag henne, sen mjuknade jag lite och försökte acceptera henne och tänkte att nåt vettigt kan jag nog få ut av denna människa. Men nu vet jag inte längre. Jag försöker vara positivt inställd, för i jämförelse
med den bästa är det ju inte lätt att mäta sig. Fan vad jag saknar Emma!!!
(Hon har förresten fått en dotter.) Hoppas hon tröttnar snaaart på att vara mammaledig och kommer tillbaka och tar hand om mig istället! :-)
Jag lipade av mig lite iallafall hos Åsa och berättade om de tyngsta dagarna, då jag funderar över meningen med livet och mest känner att allt är skit och hopplöst.
Då säger tanten:
-"Har du varit i kyrkan? Det är den vanligaste frågan de får. Meningen med livet har vi människor funderat över ända sedan vi fick en hjärna och blev tänkande individer."
Den kommentaren fick mig faktiskt att garva inombords trots att tårarna rann på utsidan. Så nåt positivt gav dagens samtal. Fast nåt svar på min fråga fick jag ju inte, så det får jag fortsätta fundera över.