En vecka kvar av semestern. Hade pallat lite längre ledighet faktiskt. :)
Fast lite rutiner är inte fel för mig. Har sovit bort lite för mycket tid på senaste.
Orkar inte ta mig för nåt, det är lättare att bara somna om. Rekordet är att gå upp halv 8 på kvällen för att sedan somna igen några timmar senare. (Nej inte på grund av något festande!)
Idag var planen att vara på Liseberg kl 11 för att då möta några kompisar som skulle dit den tiden.
Ställde klockan på 9, snoozade en timma för att sedan somna om. Vaknade efter några timmar och stirrade lite i tomma intet. Sånt jäkla motstånd i benen, ja hela kroppen, till att kliva ur sängen och gå upp. Möta en ny dag känns som att bestiga ett berg.
Till slut kom jag iallafall upp och iväg och var framme vid 2. Svetten rann och jag fick kortslutning i huvudet - folk överallt! Tog en kort andningspaus på en toalett innan jag mötte upp de andra. Ganska snart mådde jag hundra gånger bättre än innan. Det blev en mysig dag! :)
Och jag som funderade på att stanna hemma under täcket. Då hade jag definitivt inte känt mig bättre.
Jag åkte bergbanan och virvelvinden och spelade airhockey med näst intill okända människor. Också åt jag glass med mig själv och tittade på när de andra åkte barnkarusellerna. Jag lämnade Liseberg med ett leende på läpparna efter att ha fått en kram av det lilla Yrvädret som var med. "Jag tycker du har fina skor" sa hon innan jag vinkade hejdå. <3
Ikväll ska jag packa inför campingsemester med släkten. Jag har inte träffat eller pratat med min mamma på två veckor. Det är nästan också lite rekord. Iallafall på senaste tiden när jag känt mig som ett barn som inte kan vara ensam. Så det är skönt att klarat av att vara självständig också. Hur halvbra det än gått.
Jag var och träffade de där människorna i veckan, kuratorn och sjuksköterskan på den nya mottagningen. När jag såg kuratorn insvept i sina kuratorskläder kände jag för att vända i dörren. Hon hade sån där grävande blick som tränger sig in genom pupillerna också. Men de verkade rätt okej. Fast det är inte säkert jag ska träffa nån av dom igen, det var bara nåt första lära-känna-kolla-läget samtal. Får veta om en månad när jag träffat deras läkare vem jag hamnar hos.
Det var lite intressant när de läste igenom remissen och journalerna. Jag var en patient med långvarig och allvarlig dystymi, sociofobiska drag med inslag av panik, stundtals apatisk, svarar dåligt på medicineringen... Men besitter stor kapacitet och många goda resurser samt arbetar duktigt med sin problematik.
Jag tror jag fått en extra bilring sen jag började med paroxetin. Jävla piller.
Nu ska jag pyssla om mina nära - mata fiskar och vattna blommor! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar