Det värsta med varje dygn är när en ny dag kommer. Att lämna sängen är som att försöka bestiga Mount Everest.. Näst intill omöjligt. Och eftersom jag aldrig lyckas gå upp den tid jag "borde" startar dagen med känslan av att vara värdelös. Sen rullar det på och vid lunch blomstrar ångesten ut i panik. Stesolid har varit mitt syre. Kanske är den värsta avmedicineringsperioden över nu. Men jag vet inte om det är bra eller dåligt utan medicin, eller om det är någon större skillnad. Har fått mycket mer ångest och blivit väldigt känslig och orolig. Allt är mycket värre när jag är själv. Fast ibland går det inte att trycka tillbaka. Igår åt jag frukost med mamma o pappa och jag hulkade och grät över att jag kände mig så ful. Jag ansåg att jag inte ens var värd att få andas. Att jag var för ful för att gå ut och att det var synd om de som skulle behöva se mig. Jag har en djävul som bor i huvudet. Och den dagen även ett pms-monster som försöker förgöra mig varje månad.
Sen åkte jag iallafall iväg på en origami-kurs och såg ännu fulare människor som pratade så mycket så jag fick ont i huvudet och hade svurit åt dem och dragit i deras äckliga hår om jag varit mer impulsiv. Jag tuggade på insidan av mina kinder istället. Det som störde mig var att de tog så mycket plats och verkade ha världens bästa självkänsla och självförtroende, men de var verkligen fula. Väldigt överviktiga och stora häxvårtor i ansiktet. Men de utstrålade att de var så jävla lyckade och pratade och skrattade högt och vek papper med sina tjocka små fingrar med glittrande ringar och manikerade lösnaglar. (Underbart!) Fast just då var min känsla att de borde dööööööööööööö.
Jag kanske borde ställa mig i kö hos fler terapeuter och jag kanske borde äta den medicin jag fått ordinerad, för ibland känner jag mig helt jävla sjuk i huvudet. Fast just nu blev jag väldigt lugn så nu ska jag ägna mig åt mitt största intresse här i livet: att sova! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar