Vart åker man för att hitta sig själv och meningen med sitt liv?
Fattigdomen i Afrika?
Kibbutz i Israel?
Vandra pilgrimsleden i Spanien?
Ligga på en strand i Thailand?
Eller kan man inte fly till lycka?
Har haft såna jävla deppdagar med kvävande ångest och tårar.
Tror det delvis är kemiskt - åkte ifrån medicinen under helgen
och tror att bakslaget kommer nu..
Samt att jag fått veta att jag måste sluta hos min älskade kurator
till sommarn för att hon ska ha barn. Och jag känner mig så ensam
och övergiven, som om hela min värld kommer gå under utan henne.
Självklart gör den inte det. Men det känns som om någon har dött.
Och som om jag aldrig kommer få det liv jag vill ha.
Vad nu det skulle vara...
Att solen har lyst idag har gjort dagen lite mer positiv faktiskt.
Hoppas det blir fint imorn också, och att misären i min hjärna vänder.
Förra veckan hade jag det förresten jättebra i Barcelona!
Det var sol och varmt och skönt att komma hemmifrån! Men jag glömde vila, varva ned och ta hand om mig när jag kom hem så jag blev lite utmattad och
febrig av sömnbrist och har fått hosta o ont i halsen. Jag måste lära mig att ta hand om mig själv, ingen annan kommer göra det åt mig, även om jag har väldigt fina vänner som stöttar mig och blåser luft under vingarna när jag tappat kursen.
Sova är viktigt! Natti natti! <3
Känner med dig, vännen. Att ens samtalskontakt ska sluta är SKIT och borde vara förbjudet (okej, kanske inte men det känns så). Kanske kan hon introducera dig för någon annan så att du går hos dem paralellt fram till sommaren och hinner vänja dig vid den nya?
SvaraRaderaBra att du tänker att du vill ta hand om dig! Det blir fel ibland, men om fokus är att ta hand om dig så kommer du kunna det. Jag kämpar också med det - trots att det låter så enkelt (herregud, hur svårt kan det vara? Ja, vi vet ju båda två).
Du kan väl ta en tripp till lund och hälsa på oss nån helg så gör vi en riktig må-bra-helg!
Stor kram!
Hej Moa!
SvaraRaderaJag förstår din frustration. Jag och min psykolog har satt sista datumet 25e Nov... Då har det gått 3år av terapi. Problemet är bara att jag känner mig jävligt långt ifrån färdig med mitt sargade inre. Det gör ont för det känns som att man förlorar en kompis. Enda tryggheten i mitt liv.
Vart åker man för att hitta sig själv och meningen med sitt liv? En bra fråga.
Massa kramar